Lika som bär

Imorgon är det dags för maskerad

Äntligen ett fiskeinlägg!

Nu har vi skämt bort alla läsare med jimpas höga klass tillräckligt och det är dags för ett gammalt hederligt fiskeinlägg. Team Zorro har varit lite slöa med fisket den senaste tiden, men ikväll kunde jag smita ifrån jobbet lite tidigare och vi kunde ut och fiska. De andra slutar som vanligt tidig eftermiddag så för deras del var det inga problem.

Men vi spolar först tillbaka tiden till förra söndagen då jag, pappa, proffset och hans pappa professorn drog till Brinkaremåla och testade flugfiske. Tidigt söndagmorgon drog vi upp, papporna i framsätet och sönerna i baksätet. Det var precis som när man var liten.

Vi hade bara ett spö att dela på så det blev inte så mkt fiskande per person, vilket passade mig utmärkt. Flugfiske var skoj men svårt, trots att proffset inte alls var bättre än någon av oss andra var han den enda av oss som lyckades få en fisk, verkar som det gamla ordspråket "bra fiskare har tur" stämde in väl denna dag.


Pappa flugfiskar i ett höstvackert Brinkarmåla.

Proffsets fångst

Tillbaka till dagens fiske, vi fick hålla oss inomskärs då tiden var knapp och det blåste ganska rejält. Idag bestod besättningen av mig, proffset, peter och gästfiskaren Kalle. Då vi inte fått nån fisk de senaste gångerna hade vi inga större förhoppningar. Det enda som talade för att vi skulle få fisk var att vi äntligen slapp Jimpa i båten;-)

Och mycket riktigt fick först Kalle en fisk och sedan som vanligt även proffset. Tyvärr glömde jag kameran hemma så ni får hålla tillgodo med kameramobilen.

Kalle med en gädda på dryga kilot

Proffset i sin flytoverall med en gädda på 1,5 kg kanske

//Fege

Oktoberfest del sechs - das alpvandring continues

Det blir en lång natt i Falkenhütte. Det inte mycket mer än 7-8 grader och jag ligger i mitt underställ, mössa och har tre filtar över mig. Min största talang är inte att somna och jag har till mitt stora förtret glömt öronproppar. Fege däremot är något av världsmästare på just detta och han lyckas nu somna mitt i ett samtal med Kilarn. Det tar inte mer än någon minut innan killen snarkar. En liten stund senare börjar ännu en alpvandrare ett par sängar bort att dra timmerstockar. Men det är inte nog, inom en halvtimme får jag det i stereo när Wigge drar igång till höger om mig, julafton!

När det börjar gry vaknar jag upp och har resans värsta och enda bakfylla, trots att jag inte druckit något. Under natten har det stormat och regnet har öst ner, det blir inte mycket bättre medan vi njuter av vår luxuösa frukost. Österrikiska mackor med marmelad och ost, även en korvskiva skymtar på tallriken, ser geschmäkt!

Något vi lagt märke till under vår vistelse i Falkenhütte är att alla tittar lite skumt på oss. Om det är på grund av Kilarns många frisyrer, Feges moppemustach eller det faktum att vi är fyra svenskar, varav två i gympadojor utan pengar låter jag vara osagt men något är det.

Det hårda vädret avtar och vi gör oss redo för avfärd, Kilarn ska bara packa om sin väska en gång till. Det är ännu ett mäktigt skådespel naturen bjuder oss på. Dimman och molnen dansar kongo mellan bergstopparna medan solstrålarna gör sitt bästa för att titta fram. Vi står och beskådar det hela en stund medan Fege rättar till sin utrustning.

Vi börjar vår nedfärd och lämnar Falkenhütte bakom oss. Dagens väder bjuder in till en massa fotograferande. Jag, Wigge och Kilarn har ständigt en kamera i ansiktet, Fege däremot har ständigt mat i sitt.

Nedfärden är betydligt enklare än gårdagens klättring uppåt och vädret blir bara bättre och bättre. Det är svårt att inte passa på att njuta, en tvåtimmarsfärd förvandlar vi till det dubbla tack vare allt fotande och fikande (Fege måste ju också få sitt).

När vi till slut når vår slutdestination Eng så är det dags för nästa motgång. Ganska signifikativt för hela vår resa så går nästa buss neråt inte förrän om tre timmar. Hungriga och trötta är vi inte särskilt sugna på detta. Återigen får våran alldeles egna superhjälte Wigge steppa upp sitt game och lifta med ett Österrikiskt äldre par och deras gråa dvärgschnauzer. Medans Wigge hämtar bilen slår vi oss ner på ett bergshak och njuter i höstsolen med en bit chokladtårta och kaffe. 

När Wigge återvänder en stund senare bär det av hemåt, men ett litet pitstop för att fylla på matdepåerna är ett måste. Ännu en gång faller valet på en av världens ledande hamburgerhak. Det är viktigt att täcka in allt på kostcirkeln så det får återigen bli två menyer för Jimpa, denna gången går det bättre och ingen köttkoma inträder.

Jimmy P Andersson

Oktoberfest del fünf - das alpvandring

Efter tre timmars kvalitativ sömn står den lilla visaren på sex och den stora på tolv. Jag känner mig fräsch tack vare en lugn afton igår... Tydligen är det inte heller denna gång någon som håller med mig. Wigges klocka har ringt men det är sparsamt med rörelse från de övriga. Naaa, det här håller inte. Återigen beger jag mig in till Mister Blanket och bjuder honom på ett kramkalas, det gillar han!

Som vanligt är Kilarn sist upp och vi står och beskådar hans sovstil, denna morgon visar han sin dominans med en sprillans ny ställning, man kan inte bli annat än imponerad. Till frukost bjuds det på tyska frallor med ost och marmelad. Tyvärr går det inte att vara hardcore idag, skinkan är ser schluss!

En snabbpackning senare är alla färdiga för avfärd mot the great adventure, något jag skulle vilja kalla en kombination av Into the wild och Brokeback mountain. Stämningen i bilen är hög, Jag och Wigge sjunger skönstämmigt med till musiken som strålar ur högtalarna, Fege står för bas och trummor. Kilarn är dock lite mer ekonomisk med sina krafter och tar igen sig efter gårkvällen och utövar sin favoritsport. Killen har gjort att sova till en konstart!

Framför oss tornar de Österrikiska bergen upp sig. Det är en mäktig syn och spänningen i bilen byggs upp ännu mer. Det är ett mäktigt landskap de där alpfolket har byggt upp. Undrar hur lång tid det tar att bygga ett sådant där berg egentligen? 

Vi kommer fram till slutdestinationen och Kilarn vaknar till liv, "aaah schmäärtze!" hans senaste innovation av sovställningar var tydligen inte helt lyckad. Ut ur bilen och rafsa ihop grejerna för att starta vandringen, tror vi iallafall men Kilarn har bestämt sig för att packa om sin väska för fjärde gången så här långt, och det är inte sista gången heller kommer vi att få erfara. Nyheten om att det har räddats fyra svenskar i bergen någon dag innan når oss. Tydligen helt utan erfarenhet och iklädda gympaskor, http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=836335&rss=1399  Amatörer! Ska man upp i bergen måste man vara förberedd både vad det gäller utrustning och uppladdning.

Dags att börja vandringen men vi känner oss lite vilsna redan på parkeringen. Ska vi gå ditåt eller hitåt? Om tyskarna var dåliga på mobil teknologi så är Österrikarna värdelösa på att skylta. 45 minuter senare har vi gått fel tre gånger, och kommit till en återvändsgränd, ingen ultimat början på vår vandring och Fege är redan sugen att börja pilla på nödprovianten. Vi får helt enkelt fråga en snubbe på vägen, återigen är det tur att vi har Wigge som behärskar språket till fullo. Det är guld värt, och det kommer senare att visa sig återigen...

Äntligen på rätt spår, och det stiger kraftigt uppåt. Det här är ingen piece of cake som danskarna säger, det är tur att vi har laddat med bra mat och mycket vätska, annars hade det blivit onödigt tufft. Gång på gång slås vi av det underbara skådespel som spelas upp framför oss, det är fantastiskt vackert och klyschor som, "det här är livet på en pinne" och "de här e gooodit" fälls oftare än träd i den brasilianska regnskogen. 

Många fikor senare börjar vi närma oss vår första etapp, Falkenhütte. En stuga för alpvandrare på 1848 meters höjd. Det har varit en tuff vandring med många hårda stigningar och benen är möra som bratwürstar. Väl framme uppstår ett litet problem vid namn cash (Konstigt att man inte tar kort uppe på en alptopp....). Jag, kilarn och Fege ser att det är lite snålt i kassan och jag börjar minnas att det köptes minsann in en flaska champagne igår igen under mina och Kilarns eskapader. Vi skramlar ihop vad vi har och kommer snabbt till insikt att det här kommer inte räcka både till mat och husrum. Med hungern som råder i Jimpas mage så är en natt ute i det fria helt klart ett alternativ. Återigen kommer Wigges tyskakunskaper väl till pass och en pinsam diskussion senare har vi fått sovplatser till halva priset. Glädjen är nästan euforisk när vi inser att vi nu kan äta både middag, kvällsmat och en frulle dagen efter, ser geschmäkt!

Vi kollar in sovsalen och packar upp och gör oss i ordning för middag,  jag kan säga att pasta bolognesen smakade nästan lika bra som burgaren i fredags. Efter lite mat och vila är det dags för etapp två. Vi ska bestiga Mahnkopfh på 2094 meter. Det är inte lika enkel vandring och på vissa etapper går det nästan rakt uppåt, min höjdrädsla är inte särskilt samarbetsvillig. Cirka 100 höjdmeter från toppen kastar jag in handduken. Jag hade tagit mig upp men det hade blivit en helikoptertur ner. Med tanke på att de hade räddat ett gäng svenskar redan fick jag snällt ställa in den. Där fick jag för att jag var kaxig mot Fege för att han inte var på toppen under sin förra alpvandring. 

Jag slår mig ner och beskådar den vackra utsikten och solen som börjar gå ner bakom bergen. Hovklappningarna från bergsgetterna samspelar med snörasen från bergets baksida. Sämre kan man ju ha det! 

En stund senare kommer våra hjältar ner från toppen och jag är inte sen att visa min beundran. Vandringen neråt kan ta sin början och våra sargade kroppar ser fram emot att få lite välbehövlig vila. 

Jimmy P Andersson

Oktoberfest del vier

Återigen vaknar man upp lagom till soluppgången, denna gången ackompanjerad av vacker fågelsång. Med två hårda men mjuka kvällar bakom sig ska det bli skönt att ta det lugnt en dag. Jag och popsnöret kilarn har bestämt oss för att inget alkoholintag ska ske dagen för alpvandringen. Fege och Wigge ska dock göra ännu ett försök att ta sig in på Oktoberfest. jaja, man märker ju vilka det är som tar den här resan på allvar... Till frukost bjuds det på tyska frallor med ost och marmelad, för den som känner sig riktigt hardcore kan även tysk skinka erbjudas. Ser geschmäkt!

Vi bestämmer oss för att dagen ska gå i kulturens tecken och gör oss reda att ta das U-Bahn in till city. Nu ska här fikas, fotas och flaneras!

Väl nere i U-Bahn möts vi av en smärre chock. Tydligen har fredagens kväll inte gått tyskarna helt obemärkt förbi. Man är nu mera efterlyst av tysk polis...

Efter att ha fikat på tyska specialiteter som kaffe latte, paninis och källvatten beger vi oss ut på  sightseeing. Tack vare fredagens incident kan jag visa grabbarna runt lite och säga att här har minsann jag varit och det där känner jag igen, alla är mäktigt imponerade!

Ett par timmar senare har vi fotat varenda vrå av München och föga förvånande är Fege allas favoritobjekt. Alla vet ju att killen har en stor repertoar att visa upp när det gäller.

En måltid senare är det dags för våra vägar att skiljas. Fege och Wigge ska till Oktoberfest och jag och Kilarn ska hem till lugnets sköna vrå för att ladda inför morgondagen. Ett antal felåkningar i das U-Bahn senare är vi hemma. Kilarn slår sig ner i soffan och yttrar orden "shit va skönt att inte dricka något idag" samtidigt som jag spottar ett gäng kalla längst inne i kylen. Tar ut ett par och frågar om han inte vill ha en Weissbier och jag får ett snabbt svar "Ja, varför inte". Man kan beskylla Kilarn för mycket men sannerligen inte för att vara konsekvent...

Ett par snabba öl senare och surfande på nätet efter aktiviteter att utföra (som om inte Oktoberfest borde vara nog) hittar vi något intressant att besöka. Vi sätter oss återigen i U-Banan och beger oss i riktning Olympiapark för att besöka ett ställe med en massa goda drinkar och schyst liveunderhållning. En fyra timmar, ett tiotal mojitos och några jäger senare ska vi vidare och ägna oss åt vad grekerna kallade pubjumping. Fördelen med att byta ställe efter att ha druckit en öl eller en drink är att man kan byta identitet tämligen ofta. Kilarn var bland annat, en fransk hip-hop artist och något senare min manager när jag var en svensk eurodisco kung. Vi var även skivmoguler som arbetade med tyska idol. Men det som röjde störst uppmärksamhet var när vi var, a gay-couple.  Den äldre damen bakom disken blev väldigt intresserade och undrade om vi inte hade någon film att visa. Jag tog upp min kompaktkamera och sade, självklart men att det kostade extra. Det var hon dock inte villig att ställa upp på men hon var vänlig nog att rita upp oss en karta till Münchens gaykvarter. Som ni kan se nedan så är den väldigt detaljerad. Hon var snäll och skrev ner det tyska ordet för gay ifall vi skulle behöva fråga oss runt.

Återigen börjar hungern inträda och vi beger oss ut i oktobernatten för att få lite mat i oss. Efter alla hamburgarna känner vi att vi måste bryta av lite, det får bli pizza ikväll. På hörnan längre fram ser vi ett pizzaslice-hak, det tar vi säger Kilarn och bestämmer sig för att plocka fram sin italienska. Efter att på knacklig italienska beställt två slices ( eeh una, ehh una) Så säger han "io sono italiano" (Jag är italienare). Var på Pizzagubben skiner upp och drar en jäkla ramsa på italienska och det enda vi uppfattar är att han är från Genoa och att det är kul att äntligen få träffa någon från sitt hemland. Kilarn tappar fattningen och slänger ur sig "sono Americano". Om det är för att Kilarn lurat pizzagubben om sin italienska nationalitet eller för att han inte gillar amerikanare låter jag vara osagt men stämningen är minst sagt något tryckt. Jag är något rädd för att bli serverad en sneezemuffin. 

För alla er läsare som undrade när Kilarn skulle kliva fram som den ledare han är född att vara, this was the time. Jag tror inte ens självaste Hemingway hade gjort Kilarn rättvisa i litterär form. Så det är ingen mening att jag försöker, jag kan bara tacka min lyckliga stjärna för att jag fick närvara.

Jimmy P Andersson

Oktoberfest del drei

Klockan är 07.00, det är dags för uppstigning. En lördag under Oktoberfest kan man inte ligga och dra sig. Tydligen är det ingen som håller med mig om detta så jag smyger in till Fege och ger honom lite lööv alá Skumpa-style. Det får mister blanket att vakna till liv och Wigge är inte sen att haka på. Nu är det bara Kilarn kvar, Mannen som har konstigare sovställningar än vad R-Kelly har sexuella avvikelser. 

Till frukost bjuds det på tyska frallor med ost och marmelad, ser geschmäkt!

Dagens aktivitet blir till att försöka ta sig in på Oktoberfest, någon gång måste man ju lyckas.... Men ack så fel vi har, tälten är överfulla redan tidigt på morgonen (läs 13.30) så vi får återigen lomma där ifrån med svansen mellan benen. Men mastermind Wigge har en plan B, en traditionell Biergarten är nästa anhalt. Jag måste erkänna att tyskarna kan det där med mysiga ölinrättningar och ingen blir besviken över den alternativa destinationen. Väl på plats så skålas det i öl och rumpstekar med kartoffeln. 

Sakta men säkert känner vi våra superkrafter komma tillbaka. Ett gäng timmar och enlitersöl senare är det dags att dra vidare. Vi kommer till slutsatsen att Oktoberfest blir tufft idag med, så vi åker hem till Wigge och har ännu en förfesten am der schwedisher style med strawberry daquiris och Håkan Hellström mixat med vuxenkonstnärsljud. Klockan senare är det återigen dags att bege sig ut i den tyska natten. Denna gång har vi bundit ihop oss i ett snöre för att förhindra eventuella borttappningar. 

Efter en mogen och lugn afton i München känner vi matlusten komma krypande. Och som dom sanna gourmander vi är väljer vi en av de finaste snabbmatsställena som världen har att erbjuda (av finansiella skäl kan vi inte nämna namnet på denna restaurang eftersom vi ligger i förhandlingar om eventuella sponsorkontrakt). Kilarn förklarar stillsamt för mig i kön att han tar denna beställningen, och han ska också göra det med en fransk/engelsk brytning. Tydligen kommer det även ett visst mått av dryghet mixat med djurrättsaktivism tillsammans med denna brytning. "I vuud like ai eeh rhaamburger", är ljudet som kommer ut ur kilarns strupe när det är hans tur. Damen i kassan blir varken förvånad eller imponerad med tanke på var vi befinner oss. Hon pekar på tavlan och frågar vilken typ av hamburgare han vill ha. Den envetne fransmannen fortsätter...  "I vuud like ai eeh rhaamburger". Så här håller det på en stund och enligt skumpa gör givetvis Kilarna a.k.a Fransmannen Karl succe. Men Skumpa är som alla vet utrustad med ett stort samvete och tycker lite synd om damen. För att kompensera allt hon fått utstå så smäller jag in en liten beställning till mig och Karl. Fyra double Whopper cheese deluxe med plusmenyer och cola att dricka. Medans vi får vår beställning så står Karl och förklarar vänligt för daman och alla andra som vill lyssna att "aeh meeat iisa müürrdaar". 

Vi slår oss ner för att njuta av våran nätta måltid och en stund senare inser vi att vi kan möjligen ha tagit oss lite vatten över huvudet. Men det är försent, ett kilo kött per skalle senare är vi på väg in i köttkoma. Som tur är kommer Wigge och Fege till vår undsättning och kan leda oss därifrån. Köttkoma är inget att leka med, efter hjärtinfarkt är det den näst vanliga dödsorsaken i Uruguay under de senaste 50 åren. Vi kommer överens om att en taxi hem är en bra idé och vi kan lägga ännu en fantastisk afton till handlingarna!

Jimmy P Andersson

Oktoberfest del zwei

Dimman ligger tät över München likt krutröken vid slaget om Lützen. Skillnaden är att de grabbarna vet inget om vad ordet ett sant nederlag betyder... Kvällen som började så bra med öl, skratt och barnslig glädje slutade med tårar och frustration

Planet har landat och jag och Fege gör oss redo att äntra tysk mark. Efter ett snabbt uppsamlande av bagage går vi ut för att möta Wigge som ska hämta upp oss. Och där står han i all sin glans i sina lederhosen, Wigge a.k.a das discokung. En snabb bilresa senare är vi i Wigges lya och det bjuds på weisswürst, weissbier och kringelen. Som en känd profet en gång sa "det här är livet på en pinne".

Ett par öl senare är det dags att bege sig in på Oktoberfest. Fege är glad som en speleman och vi får hålla tilbaka honom så att saker och ting inte börjar gå riktigt snett, klockan är trots allt bara 12 am den deutcherer tiden. På Oktoberfestområdet får vi dock inte mycket kärlek eller öl och det endaste som åker ner i hjältarnas strupar är ännu ett gäng kringelen. Öltälten är överfulla och vi kommer inte in, tyskarna tycks ta det här med öldrickande på stort allvar. Telefonen ringer och det är Kilarn, På något sätt har han lyckats komma på ett snabbare plan och till och med fått betalt för att flyga ner till Tyskland. Glädjen och modet kommer tillbaka och vi beger oss återigen tillbaka hem för att ha en förfesten am den der schwedisher style med mjölkdrinkar och Lasse Winnerbäckslåtar mixat med vuxenkonstnärsljud. 

Nivån är hög när det är dags att ta tunnelbanan in till city. Fege is on fire och droppar skämt efter skämt, Vi andra tre har inte en chans. Det här är Feges kväll och ingen annans. Wige väljer ut ett bra place för oss att hänga, en nattklubb som hade gjort självaste David Hasselhoff überglad. Väl inne är det dags för Long Island, alla vet att denna kärleksdryck kan bara föra goda saker med sig. Kilarn bjuder och när de är nere tycker jag att det är min tur att bjuda igen. Tyvärr är omvandlingen från Svenska kronor till Euro inte så smidig som jag tänkt mig och jag ser en 1,5 liters moe´t för 190 Euro som ett klipp, de e klart vi ska ha en sån. Helt plötsligt blir man VIP och damen bakom disken rensar ett bord vid dansgolvet där det sitter lowlives och dricker en brygd gjord på malt, huml, jäst och vatten. Efter ett gäng glas champagne är det dags att entra dansgolvet Och det är då det händer. På tre snabba (eller möjligtvis en halvtimme) Kommer vi ifrån varandra. Ett ödesdigert misstag som leder till oanade konsekvenser. Att stället också är byggt så att man måste irra sig fem trappor ner, på något sätt finta sig förbi vakterna och komma ut på en bakgata så att man sedan inte kan komma in igen är för mig en gåta. Väl där ute är jag alldeles ensam i den kalla höstnatten. Och tyskarna verkar inte vara särskilt inne på det här med mobil teknologi så det gå inte heller att få tag i någon av de andra. Med berått mod kommer jag till slutsatsen att det är bara att försöka ta sig runt kvarteret och in på stället igen men det visar sig lättare sagt än gjort. En timme eller två senare är jag ännu mer vilse och jag känner hur lunginflammationen tar ett kraftigt tag om mig. Jag har inte lång tid kvar nu. För att hålla gnistan uppe ringer jag ett fyllesamtal till Sverige för fem spänn minuten och pratar av mig med Larsen. Ekonomiskt är ordet för dagen... När allt hopp nästan är ute och de sista livskrafterna håller på att fösvinna får jag äntligen tag i Fege som efter mycket om och men lyckas samla ihop oss på ett McDonalds. Det är den godaste hamburgaren i hela mit liv och jag njuter av varenda tugga med tanken fortsatt gnagande i mitt bakhuvud att jag mycket väl hade kunnit falla offer för den hårda kalla tyska storstadspulsen. När burgaren är nere är det dags att fortsätta, natten är ung och vi har stora saker att uträtta.

Jimmy P Andersson

Oktoberfest, del eins

klockan är 04.45, en ferarriröd Volvo 440 svänger in på borgvägen ackompanjerad till det lätt smattrande höstregnet som för tillfället råder. Den försat etappen på vår resa är på gång att ta sin början. En farlig men ack så nödvändig resa genom den skånska myllan för att så småningom nå fram till Svågertorp och vidare över das brücke till Kastrup. Fege pratar fett, Fege älskar fett, Jimpa älskar Fege, så Jimpa lyssnar.... Resan flyter på utan större incidenter, 440 håller och vi svänger in på parkeringen. Det är inte alldeles lätt att välja... Ska vi stå på Kanada, Tysklands eller Nepals parkering? Efter en tids dryftande faller valet på Nepal. Inte helt omöjligt är det av sympatier för lamor som fäller avgörandet. Ett biljettköp och en tågresa senare är vi i Danmark. bagaget checkas in och Fege gör sig rolig över en stackars dansk som har ansvar för att vinka in alla resande till säkerhetskontrollen. Men jag får ge honom att han såg fan oproportionerlig ut alltså... Telefonen ringer, det är kilarn som Fege har på tråden. Mannen med det stora hjärtat som endast överskuggas av hans vader. Han ska flyga från El Stockholmo och möta upp oss i München efter en detour genom schscweiyz (eller hur det nu stavas....). En Panini senare är det dags att gå mot gaten, palnet ska bordas men fege har unfinished bussines. Han måste pissa, mannen som planerar allt in i minsta detalj har glömt att tömma sin blåsa och den elaka städtanten har blockerat ingången med sin vagn. Fege försöker med handikapptoan men det går inte vägen, om det är inkompetens eller samvetet över att han inte är handikappad som spelar in låter jag vara osagt men han lyckas inte få till det. Med fege pissnödig som en älg boardar vi planet och lyfter mot sydligare breddgrader, Euforin sprider sig i kroppen. Snart är det Oktoberfest......

Jimmy P Andersson