Oktoberfest del fünf - das alpvandring

Efter tre timmars kvalitativ sömn står den lilla visaren på sex och den stora på tolv. Jag känner mig fräsch tack vare en lugn afton igår... Tydligen är det inte heller denna gång någon som håller med mig. Wigges klocka har ringt men det är sparsamt med rörelse från de övriga. Naaa, det här håller inte. Återigen beger jag mig in till Mister Blanket och bjuder honom på ett kramkalas, det gillar han!

Som vanligt är Kilarn sist upp och vi står och beskådar hans sovstil, denna morgon visar han sin dominans med en sprillans ny ställning, man kan inte bli annat än imponerad. Till frukost bjuds det på tyska frallor med ost och marmelad. Tyvärr går det inte att vara hardcore idag, skinkan är ser schluss!

En snabbpackning senare är alla färdiga för avfärd mot the great adventure, något jag skulle vilja kalla en kombination av Into the wild och Brokeback mountain. Stämningen i bilen är hög, Jag och Wigge sjunger skönstämmigt med till musiken som strålar ur högtalarna, Fege står för bas och trummor. Kilarn är dock lite mer ekonomisk med sina krafter och tar igen sig efter gårkvällen och utövar sin favoritsport. Killen har gjort att sova till en konstart!

Framför oss tornar de Österrikiska bergen upp sig. Det är en mäktig syn och spänningen i bilen byggs upp ännu mer. Det är ett mäktigt landskap de där alpfolket har byggt upp. Undrar hur lång tid det tar att bygga ett sådant där berg egentligen? 

Vi kommer fram till slutdestinationen och Kilarn vaknar till liv, "aaah schmäärtze!" hans senaste innovation av sovställningar var tydligen inte helt lyckad. Ut ur bilen och rafsa ihop grejerna för att starta vandringen, tror vi iallafall men Kilarn har bestämt sig för att packa om sin väska för fjärde gången så här långt, och det är inte sista gången heller kommer vi att få erfara. Nyheten om att det har räddats fyra svenskar i bergen någon dag innan når oss. Tydligen helt utan erfarenhet och iklädda gympaskor, http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=836335&rss=1399  Amatörer! Ska man upp i bergen måste man vara förberedd både vad det gäller utrustning och uppladdning.

Dags att börja vandringen men vi känner oss lite vilsna redan på parkeringen. Ska vi gå ditåt eller hitåt? Om tyskarna var dåliga på mobil teknologi så är Österrikarna värdelösa på att skylta. 45 minuter senare har vi gått fel tre gånger, och kommit till en återvändsgränd, ingen ultimat början på vår vandring och Fege är redan sugen att börja pilla på nödprovianten. Vi får helt enkelt fråga en snubbe på vägen, återigen är det tur att vi har Wigge som behärskar språket till fullo. Det är guld värt, och det kommer senare att visa sig återigen...

Äntligen på rätt spår, och det stiger kraftigt uppåt. Det här är ingen piece of cake som danskarna säger, det är tur att vi har laddat med bra mat och mycket vätska, annars hade det blivit onödigt tufft. Gång på gång slås vi av det underbara skådespel som spelas upp framför oss, det är fantastiskt vackert och klyschor som, "det här är livet på en pinne" och "de här e gooodit" fälls oftare än träd i den brasilianska regnskogen. 

Många fikor senare börjar vi närma oss vår första etapp, Falkenhütte. En stuga för alpvandrare på 1848 meters höjd. Det har varit en tuff vandring med många hårda stigningar och benen är möra som bratwürstar. Väl framme uppstår ett litet problem vid namn cash (Konstigt att man inte tar kort uppe på en alptopp....). Jag, kilarn och Fege ser att det är lite snålt i kassan och jag börjar minnas att det köptes minsann in en flaska champagne igår igen under mina och Kilarns eskapader. Vi skramlar ihop vad vi har och kommer snabbt till insikt att det här kommer inte räcka både till mat och husrum. Med hungern som råder i Jimpas mage så är en natt ute i det fria helt klart ett alternativ. Återigen kommer Wigges tyskakunskaper väl till pass och en pinsam diskussion senare har vi fått sovplatser till halva priset. Glädjen är nästan euforisk när vi inser att vi nu kan äta både middag, kvällsmat och en frulle dagen efter, ser geschmäkt!

Vi kollar in sovsalen och packar upp och gör oss i ordning för middag,  jag kan säga att pasta bolognesen smakade nästan lika bra som burgaren i fredags. Efter lite mat och vila är det dags för etapp två. Vi ska bestiga Mahnkopfh på 2094 meter. Det är inte lika enkel vandring och på vissa etapper går det nästan rakt uppåt, min höjdrädsla är inte särskilt samarbetsvillig. Cirka 100 höjdmeter från toppen kastar jag in handduken. Jag hade tagit mig upp men det hade blivit en helikoptertur ner. Med tanke på att de hade räddat ett gäng svenskar redan fick jag snällt ställa in den. Där fick jag för att jag var kaxig mot Fege för att han inte var på toppen under sin förra alpvandring. 

Jag slår mig ner och beskådar den vackra utsikten och solen som börjar gå ner bakom bergen. Hovklappningarna från bergsgetterna samspelar med snörasen från bergets baksida. Sämre kan man ju ha det! 

En stund senare kommer våra hjältar ner från toppen och jag är inte sen att visa min beundran. Vandringen neråt kan ta sin början och våra sargade kroppar ser fram emot att få lite välbehövlig vila. 

Jimmy P Andersson