Oktoberfest del zwei

Dimman ligger tät över München likt krutröken vid slaget om Lützen. Skillnaden är att de grabbarna vet inget om vad ordet ett sant nederlag betyder... Kvällen som började så bra med öl, skratt och barnslig glädje slutade med tårar och frustration

Planet har landat och jag och Fege gör oss redo att äntra tysk mark. Efter ett snabbt uppsamlande av bagage går vi ut för att möta Wigge som ska hämta upp oss. Och där står han i all sin glans i sina lederhosen, Wigge a.k.a das discokung. En snabb bilresa senare är vi i Wigges lya och det bjuds på weisswürst, weissbier och kringelen. Som en känd profet en gång sa "det här är livet på en pinne".

Ett par öl senare är det dags att bege sig in på Oktoberfest. Fege är glad som en speleman och vi får hålla tilbaka honom så att saker och ting inte börjar gå riktigt snett, klockan är trots allt bara 12 am den deutcherer tiden. På Oktoberfestområdet får vi dock inte mycket kärlek eller öl och det endaste som åker ner i hjältarnas strupar är ännu ett gäng kringelen. Öltälten är överfulla och vi kommer inte in, tyskarna tycks ta det här med öldrickande på stort allvar. Telefonen ringer och det är Kilarn, På något sätt har han lyckats komma på ett snabbare plan och till och med fått betalt för att flyga ner till Tyskland. Glädjen och modet kommer tillbaka och vi beger oss återigen tillbaka hem för att ha en förfesten am den der schwedisher style med mjölkdrinkar och Lasse Winnerbäckslåtar mixat med vuxenkonstnärsljud. 

Nivån är hög när det är dags att ta tunnelbanan in till city. Fege is on fire och droppar skämt efter skämt, Vi andra tre har inte en chans. Det här är Feges kväll och ingen annans. Wige väljer ut ett bra place för oss att hänga, en nattklubb som hade gjort självaste David Hasselhoff überglad. Väl inne är det dags för Long Island, alla vet att denna kärleksdryck kan bara föra goda saker med sig. Kilarn bjuder och när de är nere tycker jag att det är min tur att bjuda igen. Tyvärr är omvandlingen från Svenska kronor till Euro inte så smidig som jag tänkt mig och jag ser en 1,5 liters moe´t för 190 Euro som ett klipp, de e klart vi ska ha en sån. Helt plötsligt blir man VIP och damen bakom disken rensar ett bord vid dansgolvet där det sitter lowlives och dricker en brygd gjord på malt, huml, jäst och vatten. Efter ett gäng glas champagne är det dags att entra dansgolvet Och det är då det händer. På tre snabba (eller möjligtvis en halvtimme) Kommer vi ifrån varandra. Ett ödesdigert misstag som leder till oanade konsekvenser. Att stället också är byggt så att man måste irra sig fem trappor ner, på något sätt finta sig förbi vakterna och komma ut på en bakgata så att man sedan inte kan komma in igen är för mig en gåta. Väl där ute är jag alldeles ensam i den kalla höstnatten. Och tyskarna verkar inte vara särskilt inne på det här med mobil teknologi så det gå inte heller att få tag i någon av de andra. Med berått mod kommer jag till slutsatsen att det är bara att försöka ta sig runt kvarteret och in på stället igen men det visar sig lättare sagt än gjort. En timme eller två senare är jag ännu mer vilse och jag känner hur lunginflammationen tar ett kraftigt tag om mig. Jag har inte lång tid kvar nu. För att hålla gnistan uppe ringer jag ett fyllesamtal till Sverige för fem spänn minuten och pratar av mig med Larsen. Ekonomiskt är ordet för dagen... När allt hopp nästan är ute och de sista livskrafterna håller på att fösvinna får jag äntligen tag i Fege som efter mycket om och men lyckas samla ihop oss på ett McDonalds. Det är den godaste hamburgaren i hela mit liv och jag njuter av varenda tugga med tanken fortsatt gnagande i mitt bakhuvud att jag mycket väl hade kunnit falla offer för den hårda kalla tyska storstadspulsen. När burgaren är nere är det dags att fortsätta, natten är ung och vi har stora saker att uträtta.

Jimmy P Andersson